Inlägg

Visar inlägg från februari, 2012

Tuffa mesar och tuffaste tuffingen...

Bild
Får jag lov att presentera, mysigaste gosepippin av alla: stjärtmesen! Visst är hon (han?) underbar, med sin osannolikt långa stjärt och sina små korintögon?

Några av dem visade upp sig så fint vid dagens utflykt. Heter Aegithalos caudatus på latin, tillhör alltså inte samma familj som övriga mesarna, familjen Parus, men står dem ganska nära. Men de har inte mesarnas tuffa uppsyn och attityd. Gillar cocooning, bygger ett övertäckt bo med en liten rund öppning. Använder mossa och spindväv och fodrar insidan med mer än 2000 dunfjädrar!

Mmmmm... Skönt att sträcka på sig. Vilken fin dag. Carpe diem!


Svartmesen, Parus ater, ser man inte speciellt ofta, däremot kan man höra dem inne i granskogen, speciellt på våren. Liten och tuff och minst bland mesarna.

Talgoxens vårläte är en klassiker. I min ungdom lät den "ti-ti-ta ti-ti-ta..". Numera är den modernt stressad och har skippat en stavelse: "ti-ta, ti-ta..". Det är dagens sanning...
Tuffaste talgoxarna är de med mycke…

Kallt!

Bild
Blekinge är vackert alla årstider, även när det är som kallast. Med en färgskala som går från svart till vitt och få detaljer i landskaper skapar det lugn och harmoni.



Personligen förstår jag inte hur fåglar klarar kylan. När jag stoppar ner handen i min trädgårdsdamm för att ta bort is så att lufthålet är öppet, då tar det ett par sekunder innan handen känns död. Nästan en brännande känsla. Men i hav och insjöar finns vinterfåglarna. Och de överlever, vanligtvis. Det är bra gjort, måste jag säga.


På landbacken hittar man grågäss, som här. Och även kanadagäss och vitkindade gäss. Grågässen som på 70-talet var en raritet har blivit en olägenhet för bönder med åkrar på "fel" ställe.